Länge levde jag i ett 9-till-5-liv som inte passade mig. Jag kände mig uttröttad, inte tagen på allvar och fast i en vardag som inte var min. Jag gav och gav, men fick sällan tillbaka det jag egentligen behövde: att bli respekterad för den jag är, inte bara för den roll jag fyllde.

Det är en känsla jag delar med många av mina klienter. Inte nödvändigtvis i arbetslivet, utan i mötet med sjukvården. Att komma med sin smärta och gå därifrån med ett axelryck och ett "lär dig leva med det." Att inte bli trodd. Att känna sig ensam med något som tar upp hela livet.