Länge levde jag i ett 9-till-5-liv som inte passade mig. Jag satt fast i en box, känslan av att tänka och agera innanför givna ramar, utan utrymme för det jag egentligen hade att ge.

Otydliga förväntningar, otydliga arbetsuppgifter. Jag visste aldrig riktigt vad som krävdes av mig, bara att jag aldrig kändes tillräcklig, inte leverera och en ständig stress över att "göra rätt".

Jag ville göra skillnad. Men jag nådde inte fram. Jag hade inte stödet jag behövde och visste inte alltid vilka verktyg jag hade att tillgå. Och när något kändes fel eller orätt stod jag sällan upp för mig själv. Jag gav och gav, men fick sällan tillbaka det jag egentligen behövde: att bli respekterad för den jag är, inte bara sedd för den roll jag fyllde.

Det är en känsla jag delar med många av mina klienter och kanske inte då i arbetslivet, utan i mötet med sjukvården. Att komma med sin smärta och gå därifrån med ett axelryck och ett "lär dig leva med det." Att inte bli trodd. Att känna sig ensam med något som tar upp hela livet. Att ha en tanke om att det finns något mer, men inte vad det är och var hon ska börja leta för att hitta det.